Men den här gången ska vi faktiskt...

Innan jag gick upp i morse låg jag och filosoferade om hur skönt det vore med en morgonpromenad. Att med lite bra musik i öronen få varndra ut i den friska luften och samla energi inför dagen. Denna romantiserade bild grusades i samma sekund som jag tittade ut genom fönstret. Vädret bjöd på snöblandat regn och blåst. De stackars människorna som gick förbi hade sina paraplyer uppfällda, inte ovandför sig dock utan vid sidan om sig. Istället landade jag under en filt i soffan med mina ekonomiböcker.

Eftersom jag just nu lider av nån form av ångest hade jag inte ro att spendera hela dagen i soffan. Istället för att göra som jag brukar och dämpa min kära ångest med choklad, glass, godis eller nåt annat lika klyschigt bestämde jag mig för att göra nåt produktivt, gå till gymmet helt enkelt. Då jag styrketränade igår fick det bli kondition den här gången. Problemet var bara att varje gång jag tänkte tanken verkade snöandet tillta. Slutligen hade det lugnat sig så mycket att jag vågade mig utanför dörren. Då uppstod nästa problem, jag kommer vilja ha mat när jag kommer hem och det har jag ingen. Eftersom jag var ganska säker på att jag inte skulle vara sugen på att traska förbi mitt hem i jakt på mat efter träningen fick jag snällt traska iväg åt fel håll först sedan hemförbi mig igen och lämna av det innan jag kunde ta mig till gymmet.

Med tanke på vädret och att det faktiskt är fredag trodde jag att jag skulle vara ganska ensam på gymmet. Ack så fel jag hade, det var hur mycket folk som helst. Tydligen har folk i den här stan ingenting bättre för sig än att träna en fredagskväll. Upptäckte också ett annat fenomen. När jag kom dit var 8 av 10 solarier upptagna. Tror jag på alla tidigare gånger sett ett enda upptaget solarium. Kan det bero på snön kanske?

Hittade en av mina hatmaskiner i en artiket som hette "Five Machines You Already Love". Uppenbarligen har jag missat vad som är så underbart med den. Har full försåelse för att den kommer göra så jag får fantastiskt vackra ben nån gång i framtiden och det är väl lite därför jag pinar mig igenom den varje gång. Nåt säger mig att jag ändå inte kommer tycka om den här maskinen på ett bra tag framöver.

Det blev ingen morgonträning för oss idag. Strax efter 7 imorse kom vi på att det nog inte var en så bra idé ändå. Anna måste ju trots allt orka med jobbet efteråt. Runt lunch led jag dock stor brist på ursäkter till att slippa tentaplugga, så i brist på bättre sådana tog jag mig på helt egen hand iväg till gymmet. Så träning blev det trots allt, bara några timmar senare än planerat.

Jag måste också skryta lite. Jag har en maskin på mitt program som jag fullkomligt hatar för den är jobbig och jag är så svag i de musklerna. Den har kännts precis lika jobbig varje gång och jag överlever knappt mina repetitioner. Idag har jag höjt vikten på den, om än bara en liten höjning men ändå en höjning! Jag är grymt stolt över mig själv. Däremot saknade jag nån som skrek på mig vid axelmaskinen.  

Den här gången kom jag även ihåg att stretcha efteråt så förhoppningsvis dör jag inte imorgon.

Läste en artikel där de undersökt män som springer minst fyra timmar i veckan och de som inte gör det. Resultatet visar tydligt att de som springer har en mycket högre förbränning än de som inte gör det. Att träning ökar förbränning och liknande dygnet runt är kanske ingen nyhet. Ändå kunde jag inte låta bli att undra hur mycket behöver man träna för att nå dit? Behöver jag också konditionsträna flera timmar i veckan eller kan jag redan nu sitta hemma på soffan med gott samvete?

Efter mitt lilla konditionstest igår var det alltså dags att gå på vikterna igen. Precis som Anna redan skrivit var vi grymt duktiga och börjar bli otroligt starka. Vi fick även lite små tips på vägen av "den städande instruktören" vilket gjorde oss mycket stolta eftersom vi redan gjorde som han sa. Vi är bra helt enkelt! Det är även hans fel (läs förtjänst) att jag nu sitter här i soffan och ojar mig om att mina axlar redan börjar kännas.

Saktgående pensioärer i all ära men jag är mäkta imponerad över tanten med rullator som knappt kunde gå mellan maskinerna och ändå såg ut att göra alla typer av övningar. Strongt!!

Efter allt vitaminknaprande de senaste dagarna bestämde jag mig för att jag nog var tillräckligt frisk för att göra ett besök på gymmet. Eftersom jag är mer eller mindre livrädd för att träna med en förkylning i kroppen bestämde jag mig för att prova mig fram lite lugnt på konditionsmaskinerna och se hur det känndes. 45 minuter senare bestämde jag mig för att jag är helt frisk så nu har jag inget att skylla på längre. Nästa vecka ska det bli ordning på tränandet igen.

På gymmet igår råkade jag höra en konversation mellan två instruktörer. De försökte laga maskinen brevid den jag använde så det var ganska uppenbart för dem att jag hörde allt de sa. Den ena instruktören förklarade stolt för den andra att han ätit tre omgångar av det där (exakt så kallade han det faktiskt) och nu hade han gått upp 6 kg på tre veckor. Eftersom killen i sig inte var särskilt stor (numera vägde han tydligen strax över 70 kg) så var det knappast fett han gått upp gissar jag, det brukar ju heller inte va särskilt vanligt att man skryter om det. Killen ifråga skojade också lite om att en annan kille trodde det var för att han slutat med spinningen, så att det var nåt fuffens på gång blev ganska uppenbart. Vårt gym en officiell policy mot doping, så för att komma till min poäng, ser jag verkligen så naiv ut? Hur trodde han att jag skulle tolka det? Förväntade han sig verkilgen att jag skulle tro att "det där" var proteinpulver eller nåt liknande. Visst jag kan inte mycket om vare sig proteinpulver eller doping men det lilla jag kan säger mig att proteinpulver gör inte den skillnaden på så kort tid, så naiv är jag helt enkelt inte. Jag struntar egentligen fullständigt i vad han stoppar i sig och inte, men jag kan tycka att det ganska klumpigt att prata om det så vi vanliga dödliga som tränar där kan höra och förstå. Alla är ju uppenbarligen inte så naiva som de ser ut.

...när de följs i alla fall. Att planera in ett träningspass på en söndag känns så här i efterhand inte som ett så smart drag. Helt enkelt, det lyckades inte alls. Det har varit en riktigt usel vecka träningsmässigt, ett enda pass. Det måste helt klart bli skärpning i nästa vecka!

Att träna ihop har många fördelar mest för att det finns nån som tvingar upp en från soffan och släpar iväg en till gymmet. Den här veckan har vi dock erfarit nackdelarna med att träna ihop, det kallas schemapassning. Helt galna dagar i skolan kan tydligen vara väldigt svårt att kombinera med handels arbetstider. Vi lyckades faktiskt i tisdags och nästa gång våra scheman inte krockar verkar bli... söndag. Tro oss, vi har verkligen försökt att pussla, tom övervägt att träna på morgonen innan vi ska iväg, fast inte ens då stämmer våra tider överrens. Bättre lycka nästa vecka helt enkelt.

Vi har dock inte legat helt på latsidan under de senaste dagarna. Vi har klurat ut ett sätt att kunna dokumentera våra finfina framsteg utan att behöva avslöja allt för mycket om oss själva. (Vi är ju trots allt tjejer med allt vad det innebär.) Vi återkommer till det när vi nån gång i framtiden lyckats få våra liv att passa ihop. 

Jag brukar tillhöra de där som menar att jag automatiskt äter bättre när jag tränar eftersom suget på onyttigheter försvinner. Den här gången tror jag inte min kropp riktigt förstått vad som händer, eller så tror den nog att den snart ska få återgå till att göra ingenting igen. Den har i alla fall inte förstått att det är dags att sluta vara sugen på onyttigheter. Sen träningen i torsdags har jag lyckats äta två stora hamburgare med tillhörande pommes. Inte nog med det utan det ska även läggas till alkoholen som slank ner både i torsdags och igår. Ikväll blir det som tur är en lugn kväll hemma i soffan med dansVM  och  fotbollskval på tv. Varför röra sig när man kan titta på andra som svettas.  Är dock sjukt sugen på chips och cola, jag som nästan aldrig dricker läsk. Jag skyller på träningen helt enkelt och känner mig just nu ganska nöjd över att ha långt till affären för så stor är inte frestelsen... ännu.

Jag måste erkänna att jag är nästan lite besviken, jag har ingen träningsvärk alls. Eller om jag böjer armarna nästan omänskligt mycket bakåt så känner jag en tendens till träningsvärk i bröstmusklerna. Om det nu inte bara är min ovighet som spelar mig ett spratt. Ändå kände jag mig helt slut i kroppen efter träningen sist. Ja, ja, gissar att det bara är att ta nya tag ikväll och eventuellt lägga på lite extra vikt eller nåt så får vi se om jag fortfarande kan röra mig smärtfritt imorgon.

Då jag inte har i närheten lika mycket att skryta med som Anna idag får jag väl istället dela med mig av min lite mindre trevliga upplevelse på gymmet idag. (Jag har trots allt varit där och köpt mig ett träningskort och tagit mig igenom ett helt träningspass, så jag är lite duktig jag med.) En vän sa en gång i tiden att gymmet är ett trevligt ställe för det finns alltid så mycket fint att titta på där. Till viss del har hon säkert rätt, men idag har jag lärt mig att allt man ser på gymmet inte är av godo. Stod och värmde upp på en trampmaskin lite halvt om halvt i min egen värld när jag kastade en blick ut över gymmet. Till min stora fasa fastnade min blick på en man i 50-årsåldern som gick mellan två maskiner. I det stora hela var det absolut inget fel på mannen han såg ut ungefär som vem som helst på gymmet klädd i en t-shirt och ett par shorts. Det fanns dock en stor skillnad... hans shorts var aningen tighta och hade hakat upp sig runt familjejuvelerna och framhävde dem. Inte bara sådär lite diskret så man kan ana dem utan alla delar var tydligt definierade.Om ni nu undrar varför jag tittade en främmande man i skrevet var det snarare så att det var så uppenbart att det inte gick att missa, tro mig jag önskade att jag hade. Glömde jag säga att shortsen var babyblå?

• Cykla till jobb (20 min)
• Jobba 9,5 timmar (stegräknare: 18 953 steg)
• Cykla till gymmet (25 min)
• Träna fullt program
• Cykla hem (15 min)

Det här med att precis börjat träna igen känns efter den här helgen lite fånigt. Inte så att motivationen på något sätt har försvunnit utan snarare motsatsen. Däremot har jag  haft en kompis på besök i helgen och hon tränar i snitt 5 dagar i veckan och umgås med body builders till vardags. Förutom berömmet jag fick för att ha börjat träna igen skrattade hon lite gulligt åt mig när jag ojade mig om min träningsvärk, som faktiskt inte blev så farlig som jag befarade.

I helgen var det alltså body buildar SM i stan och hela stan invaderades av muskulösa människor. Efter att ha träffat ett par av dem under helgens gång har jag insett hur galet otränad jag egentligen är. Inte för att har på något sätt har några planer på att bli byggare (skulle aldrig komma på fråga), men att se lite vältränad ut skulle ju inte skada.

Man skulle kunna tänka sig att den helg med en massa träningsmänniskor skulle gå i nyttighetens tecken men precis som Annas helg har den varit fylld av fikor, godis, restaurangbesök, alkohol och annat mindre nyttigt. Det är tur vi ska skaffa träningskort imorgon, så vi kan fortsätta vårt nya liv på riktigt och träna bort alla extakilon som helgen har bidragit med.

Vaknade i morse fortfarande väldigt nöjd över gårdagens insats, att verkligen tagit tag i livet (igen) och överlevt instruktionen och vårt träingspass. Konstaterade till och med att motivationen fortfarande är på topp och att den här gånen är det på riktigt. Var dock lite förvånad över hur lätt det var att ta sig ur sängen. Ja, jag vet, träningsverken kommer inte på en gång men med tanke på att jag inte tränat på ett bra tag var jag lite rädd för att jag var tillbaka på noll och att jag därför skulle dö idag. Så var tydligen inte fallet. Nu däremot är läget annorlunda... Träningsvärken har gett sig till känna och jag bävar för morgondagen då uppstigningen ur sängen lär bli mycket mer smärtsam. Samtidigt måste jag erkänna att det faktiskt känns ganska bra att ha träningsvärk och att det känns som om vi gjorde nåt bra igår.